De flesta av de barn som UngdomsBarometern talat med har kommit i kontakt med innebandyn via någon vuxen i sin närhet. Många av barnens föräldrar är själva aktiva inom innebandyn på ett eller annat sätt. Vissa som tränare, andra som aktiva supportrar eller chaufförer. Barnen säger själva att de i första hand tränar för att det är roligt. De har en klar bild av hur en bra tränare ska vara. Med gnäll och tjat kommer man ingen vart, enligt barnen. De intervjuade barnen tycker att en bra tränare uppmuntrar och stöttar när det behövs. Går det dåligt för laget är det tränarens sak att höja stämningen så att laget kan komma igen. Barnen poängterar även att tränaren ska vara snäll. Innebandy spelar de framför allt för att det är roligt och ingen ska behöva bli ledsen för att tränaren skäller. Föräldrarna är mycket positiva till att deras barn spelar innebandy. I diskussionen lyfter de fram den sociala gemenskapen. De tycker också att det är bra att barnen ges möjlighet att träffa barn som inte kommer från samma områden som de själva.

 

Barnen upplever matcherna som höjdpunkter. På matcherna känns det mer ”på riktigt” och alla kämpar extra hårt. Publik, med hejande släktingar och vänner, gör att den rätta stämningen infinner sig. Ibland kan dock föräldrarna var väl högljudda tycker barnen. Särskilt om det bara är de egna föräldrarna som hörs. Det självklara målet inför varje match är att vinna, det är ett underförstått faktum både bland barn och föräldrar. Att förlora en match kan kännas tråkigt för stunden tycker barnen men förlusterna glöms snart och till nästa match finns spelglädjen där igen.

 

Föräldrarna är barnens främsta supportrar och de visar stort engagemang både under matcher och på träningar. På träningarna blir det mest hämta och lämna, men under matcherna är de minst lika laddade som barnen. I föräldragrupperna framkom också att det inte bara är barnen som får nya vänner i och med innebandyn, även föräldrarna knyter nya kontakter på läktaren eller på vägen till och från matcherna. Föräldrarna tycks i många fall vara mer fokuserade på lagets framgång än barnen själva. De intervjuade föräldrarna säger själva att de ibland har svårt att hålla sig lugna på läktaren.

 

Poäng i en tabell är ett sätt att mäta framgång, både för laget som helhet och för tränaren. Med utgångspunkt i intervjuerna kan vi dra slutsatsen att det framför allt är föräldrarna som är intresserade av att se resultat i en tabell. Barnen är inte negativt inställda till tabeller och poängräkning, men det tycks inte heller vara något som de saknar.